Att leva som man lär - hur?

Varför är det alltid så att det är så lätt att se det enkla i det man inte har, medan man hela tiden hittar fel på sin omgivning..?

Är efter en hel vecka ensam i ett hus tillbaka i hemmet på hälsö, och ja.. Det är som det är.
När jag inte var hemma kände jag verkligen att det var så mycket enklare att uppskatta det jag faktiskt har här, men så fort som jag kom tillbaka - ja, nästan så fort som jag låste dörren och mentalt vände stegen mot öckerö - kände jag hur den automatiska taggigheten vändes utåt.
Jag tror att många härifrån håller med mig, att öarna innehåller så mycket.. Ja, det låter starkt med ångest, men det är nog nästan så.. Visst, jag älskar min familj och min omgivning här, men vad är det då som får mig att vända denna taggiga sidan till..?
Nej, jag har nog gjort mitt på öarna för ett tag framöver. Time to move on, på riktigt.

Hur lär man sig att uppskatta det man har, på riktigt? Utan att bara försöka inbilla sig själv att man tror på det. Varför ska det vara så svårt att leva som man lär?